Ämbar är till för kottar, inte sand
Vi går till parken nästan varje dag. Ibland är vi där ensamma, ibland med några andra. När vi är ensamma leker vi i rutschkanan, men när det är andra också där så spenderar vi tiden med att sortera småsten och kottar i sandlådan. Sånt skall ju inte vara i sandlådan, så de slänger vi iväg nånstans (och försöker att inte kasta dem på andra).
Idag var det nästan regnigt, så idag var vi ensamma och sorterade kottar och småsten.
Just nu vänta vi på att läkaren skall ringa oss och fråga hur vi mår.
Och komma med den eviga frågan; Hur sover ni?
Jag är lätt led den frågan nujust, även om den fortfarande är väldigt relevant hemma hos oss.
Efter förra veckan har jag sovit ett par nätter på soffan medan Anders har tagit alla nätter med Harald. Jag vet inte säkert på vilket sätt något har blivit annorlunda, men jag vaknar iallafall inte längre varje gång Harald rör sig. Men jag vaknar nog varje gång han skriker till (och det gör han ofta).
Men jag tror att vi sover bättre!
Kanske.
Ibland.
Vissa nätter.
Vi övar också på att somna själv. På dagarna går det bra; han somnar helt ensam ute i vagnen utan att man måste vara där och gunga på den!
Igårkväll somnade han också själv i sin säng. Utan att någon var där!
Lite jämrande o gnyande emellanåt, men inget skrik och gråt. Det är väl ett framsteg?
Sen skrek han inatt istället. Massor. Länge. Ojoj.
Men det var enda gången han vaknade inatt också!
Det var lite fantastiskt.
Kommer vi någonsin att börja sova normalt igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar